Det är så kul när folk säger att de ska åka Vättern.
Åka är ett passivt ord för mig; som att få skjutts.
Med en buss eller nåt. Att cykla är aktivt.
Fast, det slog mig idag, att får man rygg på en bra klunga,
är det som att åka Vättern.
Klart skönt!
Första delen av loppet, ca 3,3 mil, blev åka.
Utan större ansträngning gick det bra att glida ner till första depå
och ta lite fika. Oändligt vacker natur!
Där hände det som alltid händer. Vi började göra planer och uträkningar.
OM man skulle sikta på en tid under fem timmar,
hur pass fort skulle man behöva köra då?
Hur många depå-stopp skulle man då ha tid med?
Efter några korta, branta uppför, blev det åka av.
Ja, faktiskt; åka. Hög hastighet, men nästan utan ansträngning.
Allt gick över förväntan och det var såååå himla kul.
Kul när hastigheten går upp, upp, upp på mindre och bilfria vägar
som slingrar sig fram i John Bauer-liknande trollskogar med höga bokträd och
hisnande vyer. Med dofter av midsommar-blomster och ljudet av fåglar
som kvittrar och cyklar som låter swisch!
.
Vid sådana tillfällen är livet härligt.
5 mil, tjohoo!
8 mil, tjohoooo!
10 mil, också tjohoo, men nu måste jag in i depå för att fylla på vätska
i flaskan och kissa, dricka kaffe och äta något. Annat än bars.
DÅ.....
Himlen öppnade sig och ner kom, med besked, mängder av iskallt skyfall.
Hårt, kallt, hagelblandat regn i mänger.
HUA så blött det blev. Klasfigt i skorna, igen-vattnat på glasögonen
och slajmigt i handskarna.
Nåväl, ca 4 mil kvar, nu är det bara att köra på.
Ändå vid ganska gott mod, trampade vi vidare.
Och sneglade på klockan.
Tiden...
Varför blir det alltid så här?
Varför, hur i helskotta, kan det alltid komma ner till
en kamp om att hamna på rätt sida av en tim-passering?
Två mil kvar, 48 minuter att spendera - det borde hålla.
Men nu var mjölksyran påtaglig.
Klämde två stycken apa-äckliga energi-gel.
Då var det om om någon drog upp rullgardinen igen,
och det gick fint att med resterande krafter, målfokuserat
trampa hela vägen in i mål.
Niki och jag höll sällskap hela vägen.
Faktiskt.
Med oss ända in i mål hade vi Anna "Turbo-disel" Sundberg.
En cykeltalang som inte kört alltför mycket landsvägscykel tidigare,
men trots allt har tränat en hel del spin på form.
Och en massa annat.
En Anna som hoppades gå under under sex timmar idag.
En Anna som grät glädjetårar som Lille Skutt efter målgång.
Vi fick en mysig måltid tillsammans; Niki, Anna, Maria S ( Som gick som ett ånglok
genom hela loppet och uppvaktades av cykelkillar på vägen
och passerade mållinjen efter 5.01 !!!!) samt Lena AB.
I en sådana stunder är livet alldeles perfekt,
i ett litet, isolerat ögonblick.
Och tiden...?
04.51 - nytt pers!
Och tiden...?
04.51 - nytt pers!
Frukost-buffe på "the coocoos nest".
Jag kan å det varmaste rekommendera
Dahlströmska gården i Vadstena,
för enkelt och vackert boende.
Emalj-koppar får mig att tänka på kaffe på bryggan på landet.
I startfållan stod de här snygga tjejerna; Anna S, Maria S, Lena AB och Camilla.
Lite kaxiga, eller hur? Med all rätta, skulle det visa sig.
I måååål.
Maria
Anna
Lena
Och slutligen - hedersplakett för tiden!
