PMS är som att vara med i Robinsson.
Tror jag.
Du VET att de inte kommer låta dig tyna bort
bland sandloppor och palmhjärtan
på en fjärran ö.
Du VET att om det står ditt namn på lappen,
så är det du som åker till ett skönt hotell i verkligheten för att äta och sova gott.
Du VET att inget av det som händer där spelar någon roll egentligen -
det är bara en knäpp låtsasvärld under en begränsad tid.
Med PMS så VET jag ju att jag troligen inte kommer
vara sjukt sugen på choklad i resten av livet.
Nånstans minns jag att jag brukar tappa de där
extra, härliga pms-kilona på några dagar.
Och om jag tänker efter så har inte hela världen rasat
och alla vindar vänt på bara ett dygn.
Det är bara PMS!
Hur ska en kille nånsin förstå?
Ändå förstår min kille, bättre än jag.
Jag borde veta, jag borde ha lärt mig.
Ändå går jag på det varje gång.
"Men ta lite choklad och kolla på en bra film.
Det är väl inte hela världen?
Om några dagar känns allt bättre." säger han.
Snälla han som har varit med förr.
Snälla han som har varit med förr.
Jag ska försöka komma ihåg.
Jag ska vara lite extra snäll och överseende nu.
