- Bromsa Elias, bromsa, ropade både Niki och jag.
- Whiiiiiieeeeee, ropade Elias som släppte pedalerna och
demonstrativt sträckte bägge benen rakt ut åt sidorna,
medan den lilla cykeln rullade allt snabbare nedför backen.
Då kom jag att tänka på det här:
Vad skönt det är att promenera sakta.
Inte för att komma någonstans,
passa en tid eller avverka en sträcka.
Bara gå!
OCH....
vad skönt det är att springa.
När man plötsligt måste rusa ikapp en skenande 3-åring eller
två påskkärringar som cyklar höger när vi skulle vänster.
Skönt från första steget att trycka till med foten mot underlaget,
få lite luft under fötterna och komma upp med kroppen
och känna vinden i håret.
Därför stack jag ut och sprang i morse.
Inte på tid, inte för att bli snabbare eller kunna springa längre.
Bara för att må bra!
Ena foten framför den andra, djupa andetag och i en takt
som fick kroppen att säga: Ja tack!
En gudabenådad morgon som får mig att tänka att allt det här;
livet, naturen, djuren, växterna, årstiderna....
Det kan inte bara vara en slump.
