Idag begravs Alf,
fiskargubben som är; var, vår granne ute på landet.
Han som har funnits där jämnt i mitt liv.
Som nu inte är här längre.
Så himla sorgligt det är, att folk går bort.
Alf var en av de första vuxna människorna
jag var livrädd för som liten.
Han var så barsk och sträng.
Han gillade inte att ungar sprang om kring på
hans ägor. Vi fick inte heller vara i hans hus eller
i hans sjöbod. Så när vi ändå var det, var vi livrädda för
att bli påkommna.
Alf hade bestämt att ingen fick köra förbi hans hus
snabbare är 5-10 km/h. Vi som bott på landet länge,
känner till det här, men jäklar vilket liv det blev när man
hade gäster, som körde kanske 20 km/h förbi honom.
Då stövlade han efter och skrek och svor och sparkade på bilen.
Att prata med honom var rätt intressant.
Få saker var nånsin bra.
Kanske fann han glädje i att påpeka saker?
-"Hej Alf. Fint väder idag."
-"Aaaaaeeee, där här jäkla värmen. Förstör ju växterna. Jävla torr-hål man bor i."
-"Hej Alf. Idag är det väl ett bra väder för dig, nu har det ju regnat i flera dagar."
-"Tja. Det kan bli för mycket å."
Han var mannen som hatade rådjuren för att de åt upp hans
blomknoppar. Men som samma kväll smög ut i skogen och
matade rådjuren med överblivna äpplen och potatisar.
Han var finsmakaren som aldrig tyckte att den rökta fisken var tillräckligt salt.
Han var killen som spenderade hela sitt liv i ett hus
vid havet i den norduppländska skärgården.
Som fiskare. Och som lastare på fartyg.
Gift och med barn blev han inte heller,
trots att han var riktigt stilig ända till slutet.
Han var i själ och hjärta otroligt snäll och fin.
Jag hoppas så innerligt att han har det bra där han är nu.
Att fisket är fint, böckligen perfekt saltad, att hans trädgård blomstrar
och att rådjuren äter hans äpplen, inte hans blomknoppar.
Jag kommer sannerligen sakna våra korta,
intetsägande pratstunder om väder och vind.
