Namaste = tack.
Ordet tacksamhet, kan det bli uttjatat?
Ja, det tycker jag.
Ibland uttalat med sammanpressade läppar
och rösten genombruten av arg, förtvivlad gråt.
"Jag är så tacksam, tacksam, tacksam..."
För man vet att man bör vara tacksam.
Det finns ju så mycket att vara tacksam över.
Eller hur? Livet. Barnen. Naturen.
Ändå kan livet emellanåt vara ett litet helvete.
Fast man har de där sakerna att vara så himla tacksam över.
Idag känner jag mig mjukt och varmt tacksam.
Den där känslan kommer förvånansvärt ofta efter just yogapass.
Just nu känner jag tacksamhet över alla människor jag får träffa
i mitt jobb.
Verkligen.
Allvarligt.
I dag tex har jag träffat så många roliga patienter.
Jag kan inte nämna några namn eller berätta om dem alls, eftersom
jag har tystnadsplikt. Men några nya jag aldrig träffat förr. En som slog mig som
en otroligt ärlig, rak och rolig människa som vore kul att prata mer med.
Några som jag träffat förr, som man liksom lär känna.
Kul att höra att de är nöjda, glada, smärtfria och inspirerade.
Sedan på yogapasset. Vilken förmån att få dela med sig till andra av något
som jag vet är så bra. Något som har givit mig så mycket.
Och sedan en lång pratstund med Blomman.
Hon är en riktig rymd-blomma hon.
Klok som hela universum.
Många fina saker att känna lite tacksamhet för.
För att inte tala om livet, barnen och naturen :)
