I går var det gymnastik i Uppsala för mina flickor.
Vi var på fyrishov på provträning i Uppsalaflickorna.
Sex träningspass á två timmar under tre veckor skall
avgöra vilka flickor som har rätt kroppsliga och mentala
förutsättningar för att fortsätta träna med inriktning
mot tävling och uppvisning.
Jag vet inte riktigt hur jag känner för det här.
Vi blev liksom inbjudna; jag hade inte aktivt sökt upp gruppen.
Och jag vet inte riktigt om jag tycker det är bra för barnen
eller inte. Vad händer om bara en av dem får gå vidare?
Men jag antar att det helt och hållet är upp till dem.
Om de trivs, skrattar och har kul; om de mår bra av utmaningen,
så är det självklart att de får gå.
Men jag kommer inte att forcera eller övertala.
Jag vill inte vara en sån förälder.
Jag tror att det är bra för barn att prova på mycket olika idrotter
och aktiviteter och själva hitta det som känns bäst och roligast.
Själv är jag så oerhört tacksam över att någon såg mig,
och puffade in mig till fyrishov och riktig träning.
I uppsala träffade jag min "familj"; simmarna i Uppsala Simsällskap.
Med dem växte jag upp och fick en idrottslig uppfostran som inte kunde blivit bättre.
Jag fick träna mycket! Och hårt! Och det var lite konstigt de första gångerna.
Jag fick också resa runt i såväl Sverige som världen och följa med på
otaliga läger och tävlingar och annat skoj.
Om mina barn får vara med om liknande, skulle jag vara jätteglad.
Så kom gårdagen - tjejerna mycket peppade:
-"Hur många minuter är det kvar Mamma?"
När vi väl kom dit, inleddes det med jogg i korridorerna
kring A-hallen. B-hallen och C-hallen.
Kul; bara kul.
Sedan förberedande stretch.
Med lätta inslag av Öststatsmetoder.
Dvs, en utav ledarna gick omkring och rättade till
barnen rätt bryskt. Drog till benen och tryckte till dem i rätt position.
Lite ovant.
Redan där kom första tårarna från ena dottern.
Men hon repade sig rätt snart.
Sedan började träningen inne i salen. Denna dag, fristående.
Gå på led med höga, tåspets-kickar.
Hopp och snurr. Med assist från ledarna.
Efter ett tag kom nästa bryt och dotter nr ett gick ut.
-"Buhu, jag kan inte."
-"Men, det är klart du inte kan innan du fått lära dig.
Det är ju därför du är här - för att få lära dig mer. Jag ser att det går fint för dig."
Näpp, hon skulle inte vara med något mer,
och jag ville inte pressa på.
Samtidigt så undrar jag, vad får hon lära sig?
Jag menar, jag struntar i om hon inte vill / kan / får vara
med i Uppsalagruppen. Men, om man ger upp så snart man
känner osäkerhet, hur blir det då?
Och om jag supportar det, hur blir det egentligen?
Bli det då som att säga till henne att
om man inte kan allt på en gång, så bör man låta bli?
Strax piper dotter nummer två ut och grinar:
-"Man bara möste göra som de säger. Jag vill inte vara med."
-"Ok. Jag ser att det går fint för dig och du verkar ha kul.
Men om du inte vill mer, så struntar vi i det här och åker hem."
-"Nej! Jag vill vara med."
Efter en svept smoothie, in igen, och NU gick det toppen.
-"Mamma, jag vill vara med, det är jättekul."
Ok. Den tjejen behöver en jämn blodsockernivå.
Dotter nummer ett bestämmer sig för att gå in igen.
Till min glädje börjar hon ta emot hjälp och be om hjälp av ledarna.
Så bra; om bara det kommer ut av det här besöket, är jag nöjd och glad.
Då - pang. Från handstående, rakt ner på näsan i det hårda golvet.
Tårar och tröst. Tröst från ledaren.
Sedan, fortsatt träning.
Under tiden hann Elias bli SJUKT rastlös.
Att han klättrade på väggarna, var inte ett uttryck -
han gjorde verkligen det.
Vi tog en joggingtur därför. Runt i korridorerna, upp i A-hallen,
ner i omklädningsrummen, till budo-hallen och så småningom även till bowlinghallen.
-"Mamma, jag älskar det här stället, jag vill jobba här när jag blir stor".
Efter två och en halv timmes omtumlande fyris-häng
var det tre nöjda och glada barn som först fick käka Happy.meal på
McDonalds och sedan somna som klubbade sälar.
