Astrid Lindgren och hennes syster, inledde
på äldre dagar alla sina telefonsamtal med orden:
"Döden, döden".
Det fanns så mycket att tala om som gällde döden, tyckte de.
Och det var det sista de villa tala om med varandra;
så mycket annat var roligare och mer givande.
Så då rev de av det ämnet först av allt,
kort och koncist, sedan var det klart.
Ibland kan jag känna för att inleda med
orden "Livet, livet". Det känns ändå mycket
lättare och ljusare.
Än "Döden, döden."
Ändå.
Det är väldigt mycket liv i livet vissa dagar.
Ni vet, alla dessa små saker vi sysselsätter oss
med och samtidigt missar the big picture.
Alla problem som egentligen står betydelselösa
vid sidan av livet i sig och det som egentligen är
viktigt och värdefullt.
Det vi brinner för, lever för, känner passion inför.
Dem vi älskar och de som älskar oss.
I kväll är det premiär för "Mot alla odds".
Tänk så annorlunda det hade kunnat vara.
Om Madde ännu var här.
Madde hade förmågan att se till det stora hela.
Att fokusera på glädjen och låta den växa.
Att dela med sig av den till andra.
Att inte kasta bort dyrbar tid på små-problem.
Små problem som att ha ett ben mindre...
Små problem som att ha ett ben mindre...
Jag hoppas ni tar er tid att titta.
Och bli påminda om vad som är viktigt.
Egentligen.
