På inrådan av min radikala feminist-kusin
läser jag en bok som heter "Famljens projektledare
säger upp sig." Det är en arg bok. Väldigt arg.
På rimliga grunder arg, förvisso, men jag får ändå
lite blandade känslor och två saker slår mig:
1. Varför i hela helv*te är det så här i många familjer?
Varför pratar tex dagis och skola ALLTID med mig
som mamma, om allt som gäller barnet. Fastän det är
pappan som glömt regnkläder, matsäck till skogsutflykten,
lappar etc? Varför glömmer vissa pappor / män så systematiskt?
Varför ska det ta femton år eller mer att lära sig sortera tvätt?
Varför är personnummer, födelsedagar, presentköp,
klädeinköp, vab-dagar, bvc, tandläkaren, klippningar, aktiviteter, städdagar,
inhandlingar, semesterplanering, planering över huvud taget,
en kvinnas ansvar? Säkerligen inte i alla familjer, men
i många kan jag lova, då jag träffar många kvinnor i mitt
jobb som vittnar om just precis allt det här. Anting är
(vissa) män / fäder väldigt smarta, eller väldigt, väldigt korkade.
Jag menar, hur kul blir det? Att vara tillsammans med
en helt utsjasad, utmattad, skitförbannad partner?
För jag kan inte för mitt liv tro att det är beräknat taskig
man är, på det här viset.
2. Lite acceptans behöver komma in i tillvaron.
Vi är bra på olika saker och, förhoppningsvis, finns det sånt
man själv inte gör eller tänker på, som utförs av den andre.
Jag säger inte att kvinnan i boken har fel, men
hon förpestar sin egen tillvaro genom att hela tiden fokusera
på honom och hans; allt han inte gör som han borde göra
och hur vansinnigt arg hon blir. Agressionerna växer
och kväver henne. Vilket liv! Det går ju inte.
Jag hörde på radion i somras, i mitt favvo-sommarprat
av Lotta Lundgren, att 87% (!) av allt obetalt arbete
utförs av kvinnor, och endast 13% av män.
I Sverige.
2013.
Obetalt arbete är enligt ovan, det jobb man faktiskt utför
när man tvättar, städar, handlar, lagar mat, planerar,
skjutsar, betalar, köper, fixar, etc.
"Kärlekslöst" var Lottas kommentar. Och det kan man ju hålla med om.
Ett annat hårt faktum kring detta är att försäkringspremien
för kvinnor i 35-45 åå är skyhög - inte baserat på att så många
kvinnor i den åldern går och trillar av pinn, utan för att denna grupp
löper allra högst risk att köra rakt in i väggen och bli
helt oförmögna till nåt arbete alls, innan de inser läget.
Tjejer, killar, kvinnor, män; hur ska vi det?
Hur är det hemma hos dig?
