Senaste besöket på BB i Uppsala var femtonde November 2007,
för min del. Denna dag, en frostig och kall torsdag
för fem år sen, promenerade vi till dagis med flickorna
och räknade in värkarna till ungefär var femte minut.
Sen gick vi hem, packade väskan och åkte in.
Första BB-väskan var fylld med fika, musik, fina ljus,
roliga spel och korsordstidningar. Alla de där sakerna
man inbicillt nog tror att man ska behöva. När vi åkte
in för tredje gången, packade vi en bra musikspelare
och riktigt bra musik.
Efter en hel eftermiddag och kväll på ackis,
med en himla massa gående upp & ner i trappor,
kom han till slut ut. Min prins; min marsipangris,
Pappas bayonneskinka; lilla sonen!
Vi visste inte hans namn då, de fick vi reda på
fem dagar senare. Men han var stor, 4,5 kilo.
Kolsvart hår, sneda ögon och kinder som krockkuddar.
Ett av livets allra största mirakel. Hur är det möjligt?
Hur i fridens namn kan det blir en hel människa där inne
i magen? Det bara sköter sig själv liksom, man behöver inte ens göra
nåt för att hjälpa till.
Idag firar vi att Elias fyller fem år. Och jag som Mamma tackar
Gud, himmelen och alla stora krafter i universum för att jag
fått förtroendet och gåvan.
Tack tack tack.
Namaste.
