Jag tror jag HATAR att gå upp tidigt.
För sen ser jag dubbelt och går i koma resten av
dagen. Lördagmorgon och klockan ringer fem.
Fem!
Nu har det börjat, barnens idrottande.
I lördags var det tävling i truppgymnastik i
Hedemora. Klockan sex hade vi träff på
macken i Stenhagen. Och där stod de unga
gymnastikledarna och prickade av och såg till
att alla var där och på väg.
Jag fick tårar i ögonen. Kanske för att det var så
smärtsamt tidigt på morgonen. Eller så var det för att jag blir så rörd.
Om det inte vore för dessa fantastiska ledare, som
ställer och och tränar och tävlar och ordnar med övernattningar
och kläder och frisyrer och en allmänt fin sammanhållning,
hur vore det då?
Dessutom skulle jag gissa på att ersättningen är ringa.
Men de gör det ändå. Och de är SÅ bra. Rara och gulliga
med barnen, och lär dem massor. Lär för livet!
FANTASTISKA är de.
Och plötsligt (!) är det inte jag som sitter i en buss / i en bil
på väg till tävling, nu är det de; barnen.
Jag saknar att tävla. Att vara del i ett lag. Att vara i idrottens värld.
Inmarsch
Små flammorna från Uppsala
Uppsalaflickornas lag 1
Oerhört coola dräkter
