”Provocerande med chef som hårdtränar”
Publicerad 2012-11-21 08:52
Foto: Eva TedesjöTräning ska vara lustfyllt, tycker Anna Iwarsson, som antingen springer eller tar promenader.
”Elitmotionärerna” är en ny grupp som vill leva som elitidrottare. De lägger upp sina tränings- och tävlingsresultat på sociala medier, och tar med tävlingsmeriterna i sina cv. Ofta är de chefer – och de präglar sin omgivning.
De härmar elitidrottarna, tränar ofta extremt mycket, kör tävlingslopp som Vasaloppet, Stockholm Marathon, Vätternrundan och Lidingöloppet, och berättar gärna om sina träningstider, placeringar och vilken utrustning de använder på Facebook, bloggar och Twitter. Dessutom präglar de många i sin omgivning, eftersom en stor andel av dem är chefer.
De kallas elitmotionärerna och det är denna nya grupp som genererar den hälsohets som debatteras just nu. Det menar Anna Iwarsson, som i våras lämnade uppdraget som generalsekreterare för Friskis & Svettis efter tolv år.
ANNONS:
Nu skriver hon på en bok om framtidens ledarskap. Och några av de frågor hon vill borra djupare i är varför träning som livsstil har fått så stort fokus. Hur tränar vi och varför? Och är det verkligen arbetsgivarens sak att ta ansvar för människors träning?
Traditionellt har vi, när det gäller våra träningsvanor, delats in i fyra grupper: ”Elit”, ”livsstil”, ”skulle vilja” och ”inaktiva”. Grupp ett är alltså elitidrottarna, som har träning, tävling och prestation som yrke. Grupp två har träning som livsstil, tycker det är helt naturligt att träna regelbundet och prioriterar det för att känna att de mår bra. Grupp tre är de som skulle vilja träna men inte tycker att de har tid eller ork. Och grupp fyra är de som är helt inaktiva, och inte kan tänka sig att träna alls.
Men under senare år har en femte, helt ny grupp tillkommit – elitmotionärerna. De är i 30–50-årsåldern och vill träna, äta och sova som en elitidrottare. Många har högt uppsatta positioner, har valt arbetet som livsstil, och syns ofta med sina personliga tränare på crossfit-center och i multiträningsgrupper. Söndagsmorgnar tränar de för maraton.
– För dem är det helt naturligt att ta med sina tävlingsmeriter i sitt cv och det är också de som bidrar till att utrustningen blir alltmer extrem, säger Anna Iwarsson.
– De inspirerar, söker och får mycket bekräftelse och har också blivit symboler för den växande hälsotrenden. Nu kommer den naturliga motreaktionen, upplevelsen av hälsohets i samhället. För elitmotionären, som bygger sin image som tränande atlet, kan ju upplevas som rent odräglig av delar av sin omgivning.
I augusti nästa år är det premiär för Stockholm Ultra Marathon, ett lopp som just nu lockar många av elitmotionärerna och som har två distanser: Fem och tio mil (att jämföra med vanliga maran, som ligger på 4,2 mil).
– Elitmotionärerna kommer att fortsätta att träna alltmer extremt och multi, säger Anna Iwarsson, så länge kroppen håller sig skadefri vill säga. Men vill man att kroppen ska hålla tills man blir 80 är det inte säkert att det bästa är att springa tio mil när man är 35. Kroppen är inte riktigt gjord för att träna så extremt, det är ytterst oklart vad som händer med ledernas olika strukturer.
– Risken är stor för att en skadad elitmotionär faller in i ”skulle vilja”-gruppen och inte i ”livsstils”-gruppen, som antagligen skulle vara mer hälsosamt i ett längre perspektiv.
I en undersökning som tidningen Chef gjort bland åtta hundra chefer säger sig tre av fem vara övertygade om att motion har betydelse för karriären. Att träna målmedvetet och målinriktat uppfattas som att man har en god förmåga till struktur, handling och måluppfyllelse.
En elitmotionerande chef, som tränar för triathlon och tar racercykeln till jobbet, kan i och för sig fungera inspirerande för medarbetarna, tror Anna Iwarsson.
– Men också provocerande. Försöker man som chef få de anställda att göra som man själv gör, kommer folk att reagera med att slå bakut. I grunden tycker jag inte chefer ska lägga sig i hur medarbetarna äter, tränar och lever sitt liv så länge som de gör ett bra jobb.
Men vill man skapa en bra träningskultur på arbetsplatsen, så krävs det att cheferna lyssnar till vad varje individ vill göra, menar Anna Iwarsson.
– Man måste skippa det kollektiva tänket, den tiden är förbi. Subventionerade träningskort, gratis innebandyträning och stegräkningstävlingar når bara dem som redan har träning som livsstil. Människor måste få välja precis det de har lust till. Det viktiga är inte vilken träningsmetod man använder. Det viktiga är att hitta sitt eget sätt, så att man får den där kicken, kan känna lusten och glädjen i att träna och att ha en kropp som fungerar.
Och träning får aldrig bli tvång, betonar hon.
– Man har olika lägen i livet, vissa perioder fungerar det att träna, andra inte alls. Och det måste också vara okej. Vill medarbetare inte träna får man som chef släppa den ambitionen.
För många är träningen ett andningshål, då man får tid att tänka och bara vara med sig själv.
– Det kan vara enda stunden på dagen eller i veckan då man inte kommunicerar med andra eller tänker på vad man måste göra i nästa steg. Man får vara fri med sin egen kropp och sin egen andning, fri från familj, arbetskamrater och sociala medier.
– Dessutom anses det legitimt att man går och tränar, vilket skapar ännu bättre förutsättning att ge sig själv en paus.
