The very last day

På väg hem. På flyget i skrivande stund. 

Vi har nu varit borta så länge, att jag hunnit tappa greppet. 

Eller, såååå länge är det ju inte, men overklighetskänslan har ändå kommit. 

Hur var det nu att vara hemma? 

Just ja, efter en hel veckas morgonyoga, kommer jag tillbaka till...morgonyoga! 

Och jag längtar.... 

Laddad till max känns det som. 

Jag har så mycket inspiration och motivation inför mina pass nu. 

Veckan var maxad med energi och pepp,

inte bara för deltagarna utan även för mig. 

I går kväll gjorde vi stan!

Mötte upp med Niki bror Luigi och en barndomsvän till dem; Marin. 

Vi lyssnade på livekonsert vid gamla torget,

tittade på en eldshow, käkade lövtunna pnnkakor med nutella 

vid strandpromenaden, fyndade på marknaden, åt glass, 

tog en öl på ett annat torg och svirade runt i gränderna tittade på folk

som gjorde detsamma som vi.

I morse var första morgonen då vi fick sova ut. 

Till halv nio, tror jag det blev. 

Hotellfrukost på det, en sista tur på stan och en taxifärd till flygplatsen. 

En gång till - vakna till en äng av hustak :)

Standadfrukost á la hotell Slavija. 

Vansinnigt gott kaffe!

Jobba lite. 

Och anmäla till MTB-vasan. 

Farväl underbara plats, jag längtar hem nu. 

Hem till jobb och vardag; till pass och patienter. 

Hem till MIN säng. Samtidigt känner jag att jag längtar 

tills nästa gång jag får sitta på Riva i solen och bara njuta av den enkla tillvaron. 

...

När vi kom hem efter en rätt skön flygtur, 
brakade regnet loss och regnbågen kom fram. 
Och i taxin på väg hem från Arlanda, såg jag något
jag aldrig sett förut - slutet på regnbågen!
Den gick verkligen ner precis där; där vi var. 
Ett tecken eller vad? 
Där där jag är, där är guldet; där är skatten vid regnbågens slut. 
How very mindful. 

Kolla att regnbågen landar framförskogen och träden...