Det blev ju lite sent igår, så i morse förvånade jag mig själv med att
bara vilja stick ut och springa. Troligen gick det till så här att
människorna jag umgicks med igår, form-gänget, är så GALET
inspirerande, att det smittar av sig med råge.
I alla fall; en kaffe och sen ut.
Då var det dags att förvåna mig själv igen; jag bara sprang på.
Inte så mycket känna efter, bara springa på och ha en bra tur.
Sista backen tänkte jag "Unless you puke, faint or die, keep going."
Och det är inte en vanlig tanke för mig. Jag gillar helt enkelt inte att
ta ut mig till max; jag undviker det till varje pris.
Men nu sprang jag på och tänkte, "jag får väl spy då."
Eller svimma. Men det inträffade inte. Istället kändes det så bra!
Så nöjd nöjd och stolt när jag kom hem.
Då ville dottern ut och springa; så då blev det en runda till.
Hon springer fort och lätt och jag fattar att min träning just fått
nya mål; att hålla jämna steg med barnen. För de kommer bara blir bättre
och snabbare för varje år; redan läskigt snabba.
Tack och lov vinner jag ännu på uthållighet.
Niki tog ut de andra på cykling och sen löpning.
De har ju så rysligt mycket energi, och om det inte får komma ut,
blir de som fyrverkerier; inget man vill ha inomhus.
Sen in till Uppsala för två timmars gymnastik med äldsta.
Och NU har jag kommit på nåt bra; medan hon gympar
kan jag simma! Så det gjorde jag, 2300 meter idag, och med en
allt bättre känsla.
När jag simmade och det var som jobbigast, tänkte jag hur
otroligt stor del av mitt liv jag spenderat på just den där platsen;
på just den där banan!
Från första gången, när jag gick i femman och fick skjuts in till
fyrisbadet, som då hade "bubbla" på vintertid och en lång, grön, blöt,
iskall matta att spring på från omklädningsrummen till bassängen.
Alla somriga dagar då bubblan tagits av och man kunde njuta av att simma
utomhus, låta solen glittra i vattnet och vika ner baddräkten så att man inte fick
baddräktsmärken tatuerade in på kroppen. Till killarnas förtjusning!
Till nya, ombyggda fyrishov, där jag stämplade in två gånger om dagen
i många år. Morgon och kväll. Meter efter meter. Huuuur orkade man?
Jo, tack vare vännerna. Det var för gemensakpen och den självklara familjenkänslan
jag gjorde det. Alla mina bästa vänner var ju där morgon och kväll,
klart att jag också var där då. Duktiga och super-engagerade ledare som
Kjell Karlsson, Peter Asp, Ina Dannfors och Andres Blomqvist är att tacka
för att den stämningen odlades och förädlades i Uppsala Simsällskaps regi.
