Vättern-känslor

Sjön Vättern har en märklig dragningskraft i sig. 

Varje år så här dags, vill jag dit. Den är magsik.

Fastän ett vätternlopp, inte alls kan jämföras med en dans på rosor, 

längtar jag varje år, med ett större eller mindre mått av 

rosaskimrande nostalgi, dit. 

Så även i år, fast bara pyttelite. 

I år skulle jag gärna stanna hemma och hinna i kapp lite. 

Sätta in möbler i vår tomma rum. Skapa ett fungerande hem igen, 

efter månader av renoverigsplats med byggdamm och saker i kartonger.

Men, nu har jag fått två fina presentkort till helvvättern
(hahaha, nu slant fingrarana, 

och jag ser just vad roligt det blev, halvvättern, skulle det ju stå ;)
som tack förarrangemang av spin of hope, och då vill jag ju gärna nyttja dem. 

Så Niki och jag har, för första gången nånsin, tagit i hand på att

genomföra, men faktiskt ta det lugnt! Genomföra för att det är så fint!

Stanna och fika i lugn och ro i depårena, och bara njuta av loppet i sig, naturen, mm. 

Det ska bli MYCKET spännande att se om denna plan går att fullfölja. 

Tidigare år har vi tävlat mot varandra på liv och död. 

Min styrka har varit att han brukar dra iväg i början, men krokna efter hälften,

då jag gjort tvärt om; gått ut lugnt och sedan varit starkare i slutet. 

I år har jag tränat exakt 2,2 mil, så förväntningarna är låga. 

Å andra sidan har jag fått en värstingcykel av Gunnar, 

så kanske kan jag hoppas på att den liksom kör på fort och lätt 

av sig själv? 

I alla fall; en härlig upplevelse väntar. 

Bild av Vätterngänget sommaren 2008. 

Året då vi trängde in oss i den minsta lägenheten nånsin. 

Överallt låg det folk, i soffor, på golvet, på köksbänken. 

Varje timme, natten igenom, var det någon som 

klev upp, klädde på sig, tvingade i sig lite natt-frukost

och cyklade ut i natten, redo att avverka sina 30 mil;

möta sina demoner och vinna!