att det där känslan som smugit
sig på på sistone, är en känsla av
lycka. Jag känner mig väldigt lycklig.
Just nu.
Det är knappt så jag törs säga det.
Lycka är som bekant inget
beständigt, utan något flyktigt
och i mina ögon rätt bångstyrigt.
Lyckan infinner sig ICKE
på kommando. Ej heller på
önskan eller påbjuden anledning,
så som högtider och helgdagar.
Man kan blanda alla ingredienser
rätt för att lyckan borde uppstå,
men ändå är det som förgjort.
Så plötsligt, en vanlig tisdagseftermiddag,
släntrar den in och sätter sig vid köksbordet.
För inte så jätte-länge sedan
var lyckan så långt, långt borta
att jag verkligen trodde mig sett
det sista av den. Känslan då var
gastkramande;
-"Jag vill inte dö,
men jag orkar inte leva."
-"Slå mig hårt i huvudet,
och väck mig när det är över:"
Varför berättar jag det här?
Här?
Jo, för er som ev mår dåligt,
kanske mött den berömda "väggen"
på ett eller annat sätt, kanske lider
av oro och ångest, och som jag gjorde;
verkligen undrade om det nånsin skulle bli
bra igen?
Det blir bättre!
Det tar tid.
Det är det hårdaste
och svåraste nånsin.
Men det blir bättre.
Du blir starkare, sen
när du kommit ut på andra sidan.
Och det finns bra hjälp
att få. Har du inte fått det,
så sök vidare.
Lycka är....ibland, en tur på isen.
