Är det inte helt otroligt att en sol på precis perfekt
avstånd kan skapa en sådan magi?
Jag ligger i sängen och tittar ut på trädtopparna
och grannens hustak som badar i ljus, där småfåglarna
skuttar runt och samlar material till sina bo-byggen.
Livet börjar igen.
Ljuset så här års är så fantastiskt. Så starkt
på allt det nakna i naturen att det liksom blir för hårt.
Man får kisa. Man lägger märke till allt det nakna.
Världen är nyvaken efter vinterns dvala och mörker.
Världen har inte klätt på sig ännu.
Jag älskar den här tiden på året.
Just innan allt har hänt.
När det precis börjar.
När man spanar i leriga diken efter den första tussilagon.
När man plötsligt kan ta cykeln ner till jobbet utan vantar och vintermössa.
När man kan flytta ut livet i naturen. Äta ute. Kratta ihop lövhögar. Få luft!
När man är så tacksam för att det är ljust till klockan sju.
Innan man börjat ta allt för givet.
Idag ska ut i skogen och äta picknick-lunch.
Och leta efter vårblommor.
