Kan MTB vara en metafor?

Efter ytterligare en sjukvecka är det nu ca tre veckor sedan

jag hade normalt flow i träningen. Idag tog jag min mountainbike och

stack ut på en morgontur i det helt underbara vädret.

Fjorton rådjur hann jag räkna till.

Bitvis var det snorhalt och blankis,

bitvis väldigt mycket gropar, stenar, kvistar och grenar.

Och det slog mig att den här cykelturen kan vara som en metafor för livet.

När man cyklar MTB och det är som allra mest halkigt och isigt,

är löningen inte att bromsa, sakta ner och börja tveka. Då halkar man dit!

Nä, då gäller det att öka, dra på farten och lita på att balansen funkar.

När man är inne i skogen och kör, bland gropar och stenar, hinder och grenar,

är det bäst att slappna av så mycket det går både armar och ben

och bara följa med, så mjukt som möjligt i alla upp- och nergångar.

Försöker man hålla emot eller kontrollera, ligger man strax med näsan i marken.

Metaforiskt, eller hur?

När du är ute på hal is livet, är det inte
läge att stanna upp och tveka. 

Då gäller det att dra på för att fort komma över
just den biten av vägen.

Lita på att du klarar det.
 

Och när det går upp och ner, vilket det bitvis gör för alla,

är det skönt & energi-smart att slappna av och låta sig själv

åka med ner i svackorna och svepas med upp över hinder och toppar.

Utan större ansträngning.

Lita på att även buckliga kapitel bara är en bit av vägen.