Kära nån - en sådan dag!
En stor och betydelsefull dag på ett sätt.
Olivias första tävling, på riktigt;
Uppsalaflickornas KM i gymnastik inne på fyrishov.
Jättespännande!
Jag har misstänkt det tidigare i höst,
när barnen tog sina första simmärken nere på badhuset,
och jag fick tunnelseende och selektiv varseblivning av omvärlden,
men nu är det alltså bekräftat;
H-O-C-K-E-Y-M-O-R-S-A!
Av värsta sorten;
hoppas jag kan lägga band på mig framöver.
Jag blir så vansinningt taggad av tävlingssammanhang nämligen.
Och det blir inte mindre av att det är mina barn som är med och tävlar,
kan jag säga.
Så när Olivia idag marscherade in på tävlingsbanan,
var det som om djävulen flög i mig.
Först blev jag överdrivet rörd och tårögd.
Så vansinnigt gulligt med alla dessa små-atleter.
I likadana gymnastik-trikåer och uppsatt hår.
Sen fick jag fick impulser att springa ut på
tävlingsarenan och styra och ställa, hojta och förmana;
-”Sträck på dig”.
-”Kom igen”.
-”Du kan... Bättre.”
MEN... jag höll mig på mattan. Tror jag.
Satt stilla och gav små golf-applåder åt ALLA;
de som verkar födda på en plint, de som springer
som små fjädrande studsbollar med ett naturligt lätt
framfotssteg och en hållning som skulle göra en
prima ballerina avundsjuk.
Och de som likt en otymplig kamaikaze-pliot
kraschar rakt in i plinten med ett brak och som
inte på något sätt får hjulningarna att likna ett hjul,
mer en köttbulle.
Och ärligt talat, från mitt hockeymorsa-hjärta;
tycker jag att alla dessa små är helt fantastiska,
det är därför jag gråter och snörvlar så.
Jag tror även att de alla har lika stor chans.
Vissa är födda med oddsen på sin sida, andra inte.
Som med allt annat,
är det den som VILL mest, som lyckas.
De tio första i varje klass fick gå upp på ”pallen”
och ta emot pris. Alla andra kom elva och fick en plakett.
Jag funderade över hur Olivia
skulle uppfatta det hela. Bedömningen och placeringen.
Att inte få gå upp och ta emot ett pris.
När hon kom utmarscherande, lyste hon som en sol
och visade stolt upp sin plakett.
-”Titta Mamma, jag är elva”.
För en liten sekund ville jag tala om för henne vad hon skulle
tänka på för att få komma upp på pallen nästa gång.
Men, nä!
Den där tävlingsdjävulen är visst min att fajtas med.
Morfar blev så stolt att han
presenterade Oliven med en klubb-overall.
Stolt Oliv.
Stolt Mamma.
Jättestolt!
Sen gick vi in på fyrishov-badet och badade som tusan i två timmar.
Lekte så att jag fick skrubbsår. Det är livet det.
Sen Gränby, där vi käkade sallad och pizza.
Sen lade Elias en pizza på golvet i en butik
och i håret på sin pappa så då åkte vi hem.
Slut.
