Att krascha

Min dator kraschade. 

Hårddisken. 

Allt borta! 

Simsalabim. 

Is. No. Moore. 

Men nu är datorn lagad. Ny, dubbelt så stor hårddisk.

Jag ska skicka in gamla hårddisken till någon teknisk 

trollkarl som förhoppningsvis kan dra ur lite godsaker

ur den; bilderna tex. 

Jag kraschar oxå.

Emellanåt. 

Har lite svårt för det här....lagom. 

Förr kunde jag dra på precis hur mycket som helst. 

Det verkade inte finnas några gränser. 

Och jag älskar ju det där tempot; rörelsen och flowet. 

Det fanns tider då jag ärligt talat undrade hur det kom sig att 

jag ännu stod upp varje morgon. De tiderna var INTE roliga. 

Det är kanske så att massor av roligt är lite bättre än massor av tråkigt. 

Eller inte. . . ? 

I alla fall, efter åratal av too much,
fick även jag känna på den berömda "väggen".
Det är inte ett val - tro mig.
Man är helt chanslöst och helt utelämnad. 

Not funny!

Not at all. 

Sedan dess har jag liksom blivit med en allergi eller minskad tolerans. 

När allt drar på i full fart och jag tänker; guud vad roligt, det funkar ju, 

så får jag betala dyrt efteråt. Betala igen för förlorad balans. 

Som att vara på noll-strecket. 

Allt går fint nu, men det finns inget att ta av.

Inget extra kapital. Än. 

Jag kraschar då och då. 

Har ännu inte lärt mig hitta "dragläget". 

Men det är ok. 

Nu vet jag lite mer vad det handlar om; 

vad kroppen säger

och hur jag kan vara shysst mot mig själv. 

Att total-krascha innebär ofta att man stängt av och 

inte lyssnat på sig själv och kroppens

signaler under en lång tid. I backspegeln brukar man 

kunna se vad som hände, vad man borde ha gjort osv.

Hur skapar du balas? 

Vågar du gå din egen väg?