Igår var vi på kalas hos släktingar i Vinice,
en by som ligger tvärs över sundet från ön,
varifrån Nikis farmor kom.
Sonen i familjen var med i kriget.
När jag träffade honom för första gången för 10 år sedan,
satt han mest helt tyst och allvarlig och kedjerökte.
Stirrade framför sig.
Han ville helst inte prata och absolut inte om kriget och det han upplevt.
Jag kan inte ens föreställa mig hur han mådde eller vad han tagit del av.
Nu, 10 år senare, verkar han må klart bättre.
Har gått upp lite i vikt; pratar, skrattar och sjunger.
Har fått ett bra jobb och verkar njuta av livet igen.
Det bjöds på "vino, pivo, racia", alltså vin, öl och sprit.
Även hemmagjord ost i olivolja, rökt skinka, nybakat bröd, egna oliver,
korv, grönsaker, helstekt lamm, mm.
Och kaka och "kava turca", turkiskt, sött , starkt kaffe.
Det pratades och det sjöngs i timmar. Mysigt.
Båtresan hem över sundet var plaskig och vågig.
