Sista dagen i fjällen idag.
Det känns lite vemodigt.
Jag känner ofta så inför avslut och avsked.
Vemod.
Ingen resa blir den andra lik, så är det ofta och så
ska det vara. Man ska nog inte försöka upprepa
en tidigare resa; det blir aldrig på precis samma sätt.
Det kan bli hur bra som helst, men på ett annat sätt.
Den här resan präglas av många tillfällen
av extra tur. Tur med det ospecifierade boendet som
var en vinstlott; mitt i centrumbyn i en extra fin stuga
med tex bastu, diskmaskin, snygg inredning osv.
Tur som tokar med vädret, ffa i onsdags,
då solen sken i backen som om vi varit i
alperna. Och mitt i detta solsken, dök pappa / morfar upp.
Vi stod i liften, på en rad, på väg upp, när han kom
åkande. Maja spärrade upp ögonen och pekade:
-”Titta, morfar!!!”
Den dagen var gudabenådad, och vi fick några helt fantastiska
åk tillsammans, samt afterski och fin-middag på ”Farfars hörna”.
Idag tror familjen att vi ska åka raka vägen hem,
men jag har en överraskning. Jag har bokat ett
boende i natt några mil ifrån Idre, vilket gör att vi kan stanna
och åka skidor en hel dag till. Och en hel kväll om vi vill;
det är kvällsåkning.
I mitt jobb träffar jag många människor varje dag.
Jag hör den ena efter det andra beskriva med vilken
rasande expressfart de rusar fram igenom livet. Som om det
fanns ett ”sen”. Så har jag själv länge resonerat. ”Sen”,
när det här som är så stressande har lagt sig, då ska jag....
”Sen” när jag är klar med min utbildning. ”Sen”, när jag
har mycket pengar. ”Sen”, när barnen är lite större.
Det är bara det att det där ”sen”, skjuts allt längre fram
i tiden, och alla de där stunderna av ”nu” som man ej
tar till vara på, vävs samman till det som blir ens liv.
NU är det mitt liv, och nu, och nu. Alla stunder av ”nu”
är det enda vi har och det enda vi kommer att minnas.
För ungefär ett år sedan såg jag en film som har haft en enorm
inverkan på mig; Melancolia. Det är en domedagsfilm,
så alla ni som (också) hatar dåliga slut, håll er borta.
Det kan vara fånigt att hänga upp så mycket på en enda film,
men för mig var den så bra. Den handlar om och slutar med
att en jätteplanet som kommit på kollissionskurs med jorden,
förintar hela jorden på en sekund eller två. Poff - borta - slut!
Och det är ju så villkoren är i vårt liv. Vi vet inget om hur
länge vi får vara här, eller hur? Det är skört.
Om det inte är en gigantisk himlakropp, så kan det vara
en sekundes obetänksamhet i trafiken, en genetisk oturlig svaghet på ett kärl,
en växande cellförändring eller nåt så fånigt som en jäkla fästing.
Vi vet inget om sen, men nuet har vi, tillsammans med dem
vi tycker om. Det kan vi ta till vara på.
Ja, jag förvarnade lite om jag jag sitter här i vemod.
I en fjällstuga. Med en utsikt som tar andan ur mig.
"Denna dagen ett liv" / Farbror Melker
