Jag undrar, när jag går över gräsmattan,
om alla de där sakerna man trodde att man absolut visste,
allt man var säker på och allt man förkastade,
mixas ihop till en cocktail av väl utvalda livsläxor?
Det tycks mig så.
Jag undrar också, när jag rensar i rabatten,
varför de där riktigt fina blommorna man kämpar för att få fram,
inte återsår sig själva, som maskros och kirskål gör?
Är förressten luktärt och riddarsporre så mycket finare?
Eller har vi bara missat hur vackert det är med maskros och kirskål,
för att det kommer till oss så enkelt och vardagligt?
Inte bara låter vi bli att uppskatta de växter som kommer till oss garanterat och i mängder,
vi lägger till och med tid och energi på att få bort det ur vårt liv.
Klagar över de attans maskrosor
som lyser upp gräsmattan,
som ett tecken på värme och liv.
Jag undrar jag....
